heroine

Just det... jag skulle berätta om drömmen jag hade igår natt. Nu minns jag inte den så tydligt längre, som det brukar vara med drömmar. Men det var så här ungefär:

Min man och jag var i Stockholm, vi gick på Götgatan och där låg en butik med antikviteter. Vi gick in. Min man köpte en antik pipa, den var riktigt dyr, han betalade med våra sista pengar. Jag försökte protestera men det kom liksom inga ljud ur mig. Vi gick vidare, jag mötte en väninna jag inte sett på länge inne på ett rökigt, skumt café. Jag stod och pratade med henne, hon verkade helt förändrad, jag tänkte att jag var glad som inte umgicks med henne längre. Jag började leta efter min man, han var försvunnen. Jag gick ut från caféet, nu var det mörkt och riktigt skumt ute, jag kände mig så rädd och ensam. Jag glömde att berätta att tidigare hade min man bytat ut vår bil mot en gammal 80-tals sportbil som jag hatade och tyckte var så ful. Jag letade efter bilen. Till slut hittar jag den. Då är jag i vår hemstad igen. Den är tom men längre ner på gatan ser jag fullt med poliser, det är upplopp. Ungdomar springer omkring och polisen jagar dem. Två yngre killar (12-13 år) klättrar upp i en hög elstolpe. Då kommer min man, från ingenstans, han skakar stolpen kraftigt, allt vad han kan. Jag skriker att han ska sluta, men jag står så långt borta, han hör mig inte. Han skakar och skakar och tillslut välter hela stolpen. De två pojkarna splashar i gatan. De dör. Jag springer fram till min man och skriker, gråter och slår på honom. slår, slår, slår.... Och så vaknar jag. Jag har gråtit på riktigt!

När man ska återberätta en dröm är det så svårt att få med känslan. När jag läser vad jag skrivit nu så verkar det inte alls så dramatiskt som det var i min dröm. Men, men.... håll till godo! 



                                                                                                                         
               

                              
Så här blev mina muffins! Fina och väldigt goda. Fick dock ha dem i ugnen 10 minuter längre än receptet angav. Jag bakar bröd också, återkommer med bild och recept när bröden är färdigbakade. På tal om något helt annat. Jag hade en riktigt underlig dröm i natt. Skriver mer om den sen. Är det någon som är bra på att tyda drömmar av er som läser min blogg skulle jag tacksamt ta emot en analys. Vi hörs om en stund!

Då har ännu en drogfri dag passerat. Det är liksom så, en dag i taget. Det är omöjligt att veta vad som kommer att hända imorgon, men idag är allt underbart! Det blev inget muffinsbak idag, det fanns inga muffinsformar i affären där jag bor. Bara mazarinformar, vem fan bakar mazariner 2006??? Ja ja, gör ett nytt försök imorgon!

Jag vet inte riktigt vad som definierar att vara drogfri, är man drogfri om man tar substitutmedicin? Egentligen inte, enligt mig, men en heroinfri dag då! Min man är så stolt, som alltid när han slutar! Det längsta upphåll han haft är faktiskt bara på några månader, men då hade han ingen subutex eller metadon till hjälp. Det var inte lätt, varken för honom eller mig! Hans abstinens var hemska, svettades så jag fick byta lakan varje morgon, diarré, konstiga ryckningar i benen, fysisk smärta i hela kroppen, psykisk smärta och känsla av meningslöshet. Det var svårt för mig att veta hur jag skulle möta honom. Jag försökte mest hålla mig undan, han ville vara ensam, läsa, sova (ibland 15 timmar i sträck när han väl kunde sova). Han har aldrig försökt skylla sitt missbruk på någon annan, han har heller aldrig försökt att bortförklara eller försköna sin situation. Han har ett enormt djup som människa, ibland brukar jag tänka att han är för god för denna jorden. Suck! Men han är samtidigt så svag! Det kan säkert uppfattas som att jag är en barmhärtig samarit som lägger ner hela min själ på att rädda min man. Så är det inte, jag vill inget hellre än att han ska bli drogfri, men jag vet att jag inte kan göra något annat än att vara ett stöd. Alla beslut ligger hos honom. Jag tänker inte hota, spela martyr eller sanktionera. Det är inte lönt! Jag har erbjudit honom att alltid stå vid hans sida!

I alla fall ( för att återgå till det jag skrev tidigare) så var de värsta abstinensen borta efter några dygn. Men den psykiska längtan efter drogen är starkare än den fysiska. Jag hoppas att han klarar det denna gången!

Heroine. Ibland känner jag mig som en hjältinna. Jag är vacker, framgångsrik, lyckligt förlovad med en alldeles underbar man som ger mig allt jag behöver och mer därtill. Men i denna blogg är det ordets andra betydelse som spelar huvudrollen. Ordets mörka, avskyvärda och skamfyllda betydelse som sakta men säkert infiltrerat sig in i mitt liv. Visst kan jag ibland känna mig som en hjältinna. utåt sett. Stark och oövervinnlig. Inuti är jag rädd. Rädd för att jag vet att jag lever i en vacker drömvärld som kan rasera precis när som helst. Rädd för att min vackra, underbara man kan dö när som helst. Rädd för att heroinet ska förgöra allt som jag kämpat för.

Jag ska försöka vara ärlig. Men det är inte alltid lätt, ens mot sig själv.