Att älska och att bli älskad.
Jag har valt att älska min man. I nöd och lust. Han har valt att älska mig. I nöd och lust. Jag vill inte leva utan min man. Vi åker till Barcelona om en vecka för att komma bort från allt en stund. Glömma allt det trista som har hänt den senaste tiden. Eller kanske inte glömma, snarare förlåta. Jag är inte säker på att jag kan förlåta, men jag ska göra mitt bästa. Vår kärlek är värd det. Jag är värd det. Jag vill bara vara lycklig igen. Inget annat.
vägskäl
Just nu har jag ingen aning om hur denna tragiska/lyckliga/Kärleksfulla/passionerade/destruktiva/
underbara kärlekshistoria ska sluta. Jag kan lämna min man. Om jag vill. Jag vet faktiskt inte vad jag vill. Mitt liv är värdefullt. Mitt ego är för stort för att jag någonsin ska kunna identifiera mig med denna misär. Jag är stark och lycklig i grunden och vet inte om jag är villig att offra min trygghet, ens för kärleks skull. Just nu är min man inne i badrummet. Kanske duschar han, kanske injecerar han heroin. Jag kan inte välja åt honom. Jag kan inte rädda honom. Valet ligger hos honom. Jag tänker inte ens försöka vara en barmhärtig samarit. Jag kan på min höjd gråta åt allt elände vi befinner oss i . Längre än så kan jag inte sträcka mig. Jag kan vara där vid hans sida, men inte rädda honom. Han måste rädda sig själv.
Jobb, jobb och åter jobb! (och en jävla massa ångest)
Har inte haft tid att skriva pga att jag arbetar häcken av mig för tillfället. Allt är som vanligt. Min man kämpar på med sitt. Han har haft återfall och det är jävligt trist! Jag är inne i en period där jag känner att jag tappat fotfästet och inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Det här kan sluta precis hur som helst. Jag hatar att inte ha kontroll. Jag hatar att inte ha möjligheten att bestämma. Jag blir tokig snart på alla funderingar, tankar, ångest, skam, ilska och uppgivenhet som samlats i min kropp. Måste tänka om snart! Jag känner att jag gräver ner mig i mitt jobb istället. Jag är en karriärkvinna, bestämd, respekterad, vacker och smart. Jag är en heroinistfru, smutsig, ensam och jävligt rädd. Jag har allt många bara drömmer om. Och samtidigt har jag ingenting! Jag älskar min man. Jag älskar honom så att det gör ont i mitt hjärta. Jag älskar mig själv, men inte alls lika mycket som förut!
Hur vet man vad som är rätt?
Min man är drogfri. Eller han var drogfri när han gick till sitt jobb i morse. Jag kan aldrig till 100 procent lita på att han inte faller tillbaka. Det är en enorm stress, att aldrig riktigt kunna slappna av. Jag synar honom varje kväll. Pupillerna, armarna, fötterna, händerna, andedräkten... Allt ska kontrolleras. Han måste intyga på sitt liv att han inte rört något. När han gjort det känns det bra, tills nästa dag. Samma procedur, samma oro. Vissa dagar orkar jag inte, eller glömmer till och med bort, att oroa mig. Det är skönt! Men det hinner i kapp en, verkligheten.
Jag längtar efter barn. Min man längtar efter barn. Vi har alla förutsättningar att bli en lycklig familj. Kärleksfullt hem, bra och välbetalda jobb, vackert hus. Vi längtar efter barn och har allt emot oss! Heroin... Vem vågar chansa? Heroin.. det är så overkligt att det är en del av mitt liv? Hur kunde det bli så här? Heroin är en förädisk drog. Kärlek är en förädisk kraft. Jag längtar efter barn!
Jag längtar efter barn. Min man längtar efter barn. Vi har alla förutsättningar att bli en lycklig familj. Kärleksfullt hem, bra och välbetalda jobb, vackert hus. Vi längtar efter barn och har allt emot oss! Heroin... Vem vågar chansa? Heroin.. det är så overkligt att det är en del av mitt liv? Hur kunde det bli så här? Heroin är en förädisk drog. Kärlek är en förädisk kraft. Jag längtar efter barn!
Dagarna som går och går.....
Hur ska man hinna med att leva när livet bara rusar fram som ett skenande tåg? Jag lever helt fysiskt, javisst, Men Jag menar... är det ett värdigt liv att bara arbeta, köra bil, handla, laga mat och sova 5 timmar/natt. En riktigt lyxig dag kanske man tittar lite på tv men somnar såklart raklång i soffan. När ska man hinna med allt det där andra? Alla drömmar man har, när ska man hinna förverkliga dem? Blir det inte mer än så här? Då vill inte jag vara med längre!
Att stå rak när världen runt omkring en rasar
Ibland måste jag ransaka mig själv. Sitta ner och fundera över mitt liv. Ifrågasätta mig själv, mina handlingar och tankesätt. Är det så här jag vill att mitt liv ska vara? Är jag den personen jag vill vara? Det kan vara ganska smärtsamt att inse att man inte alls är den man utger sig för att vara. Känner ni igen känslan? Att gå omkring och känna sig som en bluff, rädd att bli ertappad, rädd att behöva stå till svars.
Jag har många egenskaper som jag är stolt över; jag är intelligent, kärleksfull, moderlig, sträng, allmänbildad, kvicktänkt, nyfiken och bestämd. Men andra sidor hos mig är mer tveksamma. Jag önskar att jag var modig och impulsiv. Inte så jäkla kontrollerad som jag är nu, perfektionist. Inget är någonsin tillräckligt bra. Jag bara måste hitta fel hos allt och alla. Jag önskar att jag var en sådan som kunde stå rak när världen runt omkring mig rasar. Bara borsta dammet från axlarna och gå vidare. Inte vara så förbannat rädd för vad andra ska tänka och tycka.
Jag är ändå nöjd med mitt liv på många sätt. Jag känner att jag är på väg. Jag har kommit till insikt, det är ett stort steg på vägen. Tycker jag!
Nålstick...
Jag hatar sprutor. Har alltid, ända sedan jag var liten, varit maniskt rädd för sprutor. Jag kan inte förstå hur någon frivilligt sticker sig själv i armarna. Men det är precis vad min man gör. Sticker sig i sina vackra armar. Det har läkt igen fint nu. Men fortfarande kan man se ärren, som långa streck ner från armvecket. Jag ryser när jag låter mina fingrar försiktigt röra vid. Han drar undan sin arm. Har alltid långärmat. Jag förstår honom. Jag vill verkligen att han ska bli frisk. Att alla ärr ska försvinna. Både de som syns och de som inte gör det. Hos honom och hos mig.
Nyårslöften
Jag minns inte att jag någonsin hållt ett nyårslöfte ett helt år. Kanske blir det ändring på det detta året. Jag ska lova mig själv att bli bättre på att spara. Trist, jag vet! Men jag (vi) har varit så otroligt slarviga med pengar att jag nästan skäms. Okej; min man är heroinist vilket innebär en viss merkostnad varje månad. Närmare bestämt 8000 kr. Helt sjukt! När han är drogfri (som nu) är det inte alls så här höga summor vi pratar om. Då tar han subutex (ersättningsmedicin) och det kostar i princip nada. I alla fall. Min man tjänar bra, jag tjänar bra men vi SLÖSAR enormt mycket! Jag på kläder, smink, skönhetsprodukter, böcker, magasin, skor, väskor, inredning och.... ännu mer kläder. Min man på... ja! Ni fattar. Jag skäms å både min mans och mina egna vägnar! Vårt sparkonto har mer eller mindre sinat bort och nu, år 2007, är det dags för en stor förändring! Det ska SPARAS som aldrig förr. Ingen onödig lyxkonsumtion av vare sig droger eller kläder. Jag ska vara stenhård. En spardiktator som ska ha grym kontroll på vartenda öre. Mmmm... jag myser redan lite när jag tänker på alla tusenlappar som ska förvaras långt ifrån mina och min mans oekonomiska fingrar.
Jag har alltid varit av åsikten att pengar är till för att göra livet roligare. Men nu har jag mest ångest! Det finns för tusan fyrabarnsfamiljer med mindre pengar än vi som klarar sig galant. Själv är jag glad om jag har en hundralapp kvar på kontot dagen innan löning. Hur ska jag någonsin klara av att ha barn? Nä, nu är det spara som gäller!
Gott nytt år och hopp om ett år i sparsamhetens tecken!
Jag har alltid varit av åsikten att pengar är till för att göra livet roligare. Men nu har jag mest ångest! Det finns för tusan fyrabarnsfamiljer med mindre pengar än vi som klarar sig galant. Själv är jag glad om jag har en hundralapp kvar på kontot dagen innan löning. Hur ska jag någonsin klara av att ha barn? Nä, nu är det spara som gäller!
Gott nytt år och hopp om ett år i sparsamhetens tecken!
Drömmar
Vaknade genomsvettig tidigt imorse av en väldigt obehaglig dröm. Jag minns inte riktigt vad drömmen handlade om men en obehaglig känsla vägrade att försvinna. Gick upp och gjorde en kopp te. Sitter här i köket nu och funderar lite. Det enda jag minns av drömmen är att min man sa att han skulle adoptera en pojke. Han ringde flera samtal och jag var panikslagen. Varför vet jag inte riktigt. Jag sa att adopterar han en pojke är det ju VÅRT barn. Han svarade att det var HANS barn, Inte vårt. Jag grät och skrek och slog på honom. Ofta i mina drömmar är han alldeles känslokall och märkligt hånfull mot mig. Så är han aldrig i verkligheten. Aldrig!
Jag har ingen aning hur den här drömmen kan tolkas. Kanske någon av er som läser detta har en bra analys? Dela gärna med er i sådana fall.
Jag har ingen aning hur den här drömmen kan tolkas. Kanske någon av er som läser detta har en bra analys? Dela gärna med er i sådana fall.
Att bara vilja lägga sig ner och dö
Jag tror aldrig att jag varit så knäckt som jag var den där dagen i slutet av sommaren. Jag orkade inte bli galen, hysterisk, elak. Jag vara bara tom. Jag tror inte ens att jag grät. Det är så mycket som är svårt att förklara. T.e.x. varför man inte bara går. Packar sina saker och lämnar. Jag har varit nära att ge upp många gånger men jag ser det inte längre som ett alternativ. Jag älskar min man. Han är missbrukare, han har mycket ouppklarat i sitt liv. Han är svag och vacker. Hans värld är inte bara svart och vit, rätt och fel, lätt och svår. Vi strävar mot samma mål i livet. Vi är själsfränder.
Men dagarna efter upptäckten var jag inte lika säker på om jag skulle orka. Jag kände mig smutsig. Förstår ni hur jag menar? Som om någon med gamla händer tagit på en på helt fel sätt. Jag kände mig bedragen och lurad. Jag kände mig som världens ensammaste människa. Min man tröstade, lovade, grät, höll mig i sina armar hela natten. Men jag kunde inte ta in något. Var bara tom. Det gör så ont när jag ser hans ögon framför mig, så som de var den kvällen. Skammen var brutal. Hela hans uppenbarelse förändrades. Eller var det bara i mina ögon. Något var förändrat. Kanske hos mig, kanske hos honom. Något skulle aldrig bli som förut. Riktigt vad vet jag fortfarande inte.
Men dagarna efter upptäckten var jag inte lika säker på om jag skulle orka. Jag kände mig smutsig. Förstår ni hur jag menar? Som om någon med gamla händer tagit på en på helt fel sätt. Jag kände mig bedragen och lurad. Jag kände mig som världens ensammaste människa. Min man tröstade, lovade, grät, höll mig i sina armar hela natten. Men jag kunde inte ta in något. Var bara tom. Det gör så ont när jag ser hans ögon framför mig, så som de var den kvällen. Skammen var brutal. Hela hans uppenbarelse förändrades. Eller var det bara i mina ögon. Något var förändrat. Kanske hos mig, kanske hos honom. Något skulle aldrig bli som förut. Riktigt vad vet jag fortfarande inte.
Dagen då mitt hjärta blev en sten.
Jag vet faktiskt inte riktigt var jag ska börja. Åtta månader är en lång tid. Kanske ska jag börja med det mest fasansfulla. Det som slitit mitt hjärta ut ur kroppen och deformerat min själ. Hur berättar man en sådan här sak utan att det blir patetiskt? Jag har ingen aning men jag gör ett försök....
Det var ca fyra månader sedan. Allt var faktiskt okej. Jag hade blivit befodrad på mitt jobb och ägnade massor av tid på arbetet. Min man arbetade på som vanligt och även om jag visste eller anade att han drogade ibland var det en ganska lugn period. Tills en dag då jag började fundera lite. Arbetet hade uppslukat mig så länge att jag inte haft tid/lust att reflektera så mycket. Men nu fick jag en konstig känsla av att något inte stämde. Som fru till en missbrukare har man vissa beteenden. Tex så letar jag systematiskt igenom alla kläder, väskor, lådor, våra bilar osv efter spår av att han tagit droger. Och som missbrukare blir man allt mer skicklig på att dölja. I alla fall... Jag fick en känsla att jag skulle titta i en gammal ryggsäck som låg instoppad i garderoben, en ryggsäck som aldrig används. Nu när jag tänker tillbaka på det är det ganska märkligt. Jag sitter i fotöljen, reser mig och går rakt in i garderoben, tar fram ryggsäcken och öppnar det lilla facket på framsidan. Där ligger ett cigarettpaket. Inuti cigarettpaketet ligger något inlindat, väldigt omsorgsfullt, i toalettpapper. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro... Innerst inne vet jag nog ändå men när jag lindar upp pappret och jag ser kanylen och sprutan blir jag helt totalt förstelnad. Det går inte att förklara känslan. Blodet fryser till is, jag släpper delarna till sprutan i golvet och står bara och tittar rakt fram i flera minuter. Allt bara försvinner ur mig; min värme, min kärlek, mitt hopp, min längtan och min oskuld.
Usch... det är verkligen jobbigt att skriva om detta. Jag har förträngt alla känslor och inte berättat för någon. Men så här gick det ialla fall till den dagen jag fick reda på att min man var en sprutnarkoman.
Det var ca fyra månader sedan. Allt var faktiskt okej. Jag hade blivit befodrad på mitt jobb och ägnade massor av tid på arbetet. Min man arbetade på som vanligt och även om jag visste eller anade att han drogade ibland var det en ganska lugn period. Tills en dag då jag började fundera lite. Arbetet hade uppslukat mig så länge att jag inte haft tid/lust att reflektera så mycket. Men nu fick jag en konstig känsla av att något inte stämde. Som fru till en missbrukare har man vissa beteenden. Tex så letar jag systematiskt igenom alla kläder, väskor, lådor, våra bilar osv efter spår av att han tagit droger. Och som missbrukare blir man allt mer skicklig på att dölja. I alla fall... Jag fick en känsla att jag skulle titta i en gammal ryggsäck som låg instoppad i garderoben, en ryggsäck som aldrig används. Nu när jag tänker tillbaka på det är det ganska märkligt. Jag sitter i fotöljen, reser mig och går rakt in i garderoben, tar fram ryggsäcken och öppnar det lilla facket på framsidan. Där ligger ett cigarettpaket. Inuti cigarettpaketet ligger något inlindat, väldigt omsorgsfullt, i toalettpapper. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro... Innerst inne vet jag nog ändå men när jag lindar upp pappret och jag ser kanylen och sprutan blir jag helt totalt förstelnad. Det går inte att förklara känslan. Blodet fryser till is, jag släpper delarna till sprutan i golvet och står bara och tittar rakt fram i flera minuter. Allt bara försvinner ur mig; min värme, min kärlek, mitt hopp, min längtan och min oskuld.
Usch... det är verkligen jobbigt att skriva om detta. Jag har förträngt alla känslor och inte berättat för någon. Men så här gick det ialla fall till den dagen jag fick reda på att min man var en sprutnarkoman.
8 månader sedan sist!
Jag hade inte tänkt att skriva i bloggen mer. Kände till slut bara ångest och skam. Som om jag vältrade mig i min egen misär. Men igår fick jag ett infall och kikade lite på sidan efter många månader. Mina kinder blossade lite när jag läste alla inlägg. Det är som när man läser sina dagböcker från tonåren. Total saknad av självdistans. Men kanske ändå någonstans den man verkligen är. Även om mycket av det man skriver kanske är fabulerade historier (nu är ju allt jag skrivit faktiskt sant.. , men ändå) så säger det kanske tusen gånger mer om ens sanna jag än rena fakta? Någon som förstår hur jag menar?
Massor har hänt sedan jag skrev sist! Massor av både bra, bedrövliga, fasansfulla, lyckliga och tragiska saker. Jag ska berätta mer lite senare.. Nu ska jag göra en kopp te och sätta mig i soffan och mysa med min man. Kram!
Att tappa kontrollen
Min man är inte längre drogfri. Det känns som om jag blir bedragen och lurad varje gång. Ändå är det så jävla uppenbart. Hur kunde jag någonsin tro att allt skulle fixa sig? Jag kan inte längre skylla på någonting. Jag känner mig uppgiven och härdad. Jag har inte längre någon kontroll, det känns som jag befinner mig på jävligt sank mark. Jag vill inte att min man ska sjunka. Jag vill inte sjunka med honom.
Nu känns det bättre!
Det går faktiskt mot ljusare tider både utanför och inuti. Skönt att det börjar släppa, det där mörka som så gärna kramar sig fast i mitt bröst. Skönt att kunna andas lugnt igen! Utanför fönstret på mitt arbete växer krokusar i alla möjliga färger. Det gör mig lycklig! Jag var och promenerade i skogen och mötte en flicka till hästs. Det gör mig lycklig! Jag älskar hästar. Kommer garanterat att köpa en häst någon gång igen. För det finns en framtid och den ser ljus ut.
trött på att vänta.................
Varför är det så att man hela tiden går omkring och väntar. Väntar på semestern, väntar på att något kul och spännande ska hända, väntar på förändringen som ska göra ens liv så mycket bättre, roligare, intressantare. Jag är trött på att vänta. Jag är en rastlös människa. Jag har inte tålamod och ingen lust att slösa min tid på att vänta. Jag har väntat länge nog. Nu får jag fan i mig ta och rycka upp mig själv och inse att det bara är jag och ingen annan som kan ändra mitt liv. Jag har väntat länge nu. Alltför länge på att någon annan ska ta ansvar för min lycka. Jag har väntat, väntat, väntat............... Men nu får det fan vara nog! Nu måste saker och ting ändras. Jag tänker inte må så här jävla kasst längre. Så är det bara!
what is wrong with me???
Fy fan vad jag känner mig nere. Pallar inte göra ett skit. Inte städa, inte träna, inte gå ut, inte blogga, inte göra någonting. Utom möjligtvis att äta, för det gör jag hela tiden. Har nog en liten minidepression. Inte så jäkla konstigt egentligen när det är så jävla deppigt väder ute. VAR ÄR VÅREN??? Jag har ju redan köpt söta vårklänningar och fina vårskor. FUCK! jag pallar snart inte med detta längre. Jag hade gärna spenderat dessa månader i ett varmt, soligt land. Gärna Sydamerika, helst Argentina. Åhhh... jag blir tokig! Har tittat genom alla fotoalbum på semesterfoton... LÄNGTAR!!!!
Ialla fall... jag är som vanligt sämst på att skriva i bloggen. Jag glömmer helt enkelt bort det. Jag är så utmattad när jag kommer hem från jobbet. Vill bara sova. Orkar möjligtvis zappa lite på tv:n och mysa med min man. Att sitta framför datorn är uteslutet. Kanske borde jag tvinga mig själv till solariet för lite ljusterapi... skulle inte skada med lite färg på kroppen heller. Och tror ni att jag varit och fixat det där gymkortet jag tjatat om så tror ni helt fel. Jag är helt enkelt den lataste jäveln i hela Sverige.
Vad kan man göra för att få mer energi??? Har ni några bra tips så dela gärna med er....
Ialla fall... jag är som vanligt sämst på att skriva i bloggen. Jag glömmer helt enkelt bort det. Jag är så utmattad när jag kommer hem från jobbet. Vill bara sova. Orkar möjligtvis zappa lite på tv:n och mysa med min man. Att sitta framför datorn är uteslutet. Kanske borde jag tvinga mig själv till solariet för lite ljusterapi... skulle inte skada med lite färg på kroppen heller. Och tror ni att jag varit och fixat det där gymkortet jag tjatat om så tror ni helt fel. Jag är helt enkelt den lataste jäveln i hela Sverige.
Vad kan man göra för att få mer energi??? Har ni några bra tips så dela gärna med er....
Shame on me!
Jag har haft fullt upp den senaste veckan och inte haft tid att skriva. Att skriva en rad eller två borde kanske inte vara så svårt men jag har verkligen varit helt slutkörd varje kväll. Idag kunde jag gå hem redan vid lunch och det känns som rena lyxen! Ska bara vila, äta något gott och titta på tv.
Min man är nu inne på sin 5:e drogfria vecka. Jag är verkligen imponerad av honom. Han har mått riktigt dåligt emellanåt. Han har fortfarande ett starkt sug efter droger men han har lyckats att stå emot. Jag hoppas att han fortsätter att vara så här stark! Min dröm är ju att vi någon gång ska kunna skaffa en liten familj. Jag vet att det är hans största önskan i livet också.
Har ännu inte köpt det där gymkortet. Jag är verkligen den segaste personen i världen. Vad är det som är så svårt med att komma igång att träna??? Shame on me!!!
Min man är nu inne på sin 5:e drogfria vecka. Jag är verkligen imponerad av honom. Han har mått riktigt dåligt emellanåt. Han har fortfarande ett starkt sug efter droger men han har lyckats att stå emot. Jag hoppas att han fortsätter att vara så här stark! Min dröm är ju att vi någon gång ska kunna skaffa en liten familj. Jag vet att det är hans största önskan i livet också.
Har ännu inte köpt det där gymkortet. Jag är verkligen den segaste personen i världen. Vad är det som är så svårt med att komma igång att träna??? Shame on me!!!
Te och knäckebröd
Sitter och äter frukost framför datorn. Ryvita multigrain knäckebröd (underbart goda) och grönt orient te. Underbart att sova till 10 idag. Det finns inget bättre än att vakna utvilad, äta frukost i lugn och ro och veta att man har en lång, skön helt ledig dag framför sig. LOVELY! Jag måste iofs städa min lägenhet som ser allt annat än fräsch ut :( och sortera tvätt och stryka lite. Men men man får väl inte ha det FÖR skönt på sin lediga dag....Min man jobbar lite idag, bara halv dag så han kommer snart hem. Ska försöka lura ut honom ikväll. God middag och lite social samvaro. Han får ju inte dricka någon alkohol alls och det kan ju bli lite påfrestande att sitta ute en sen lördagkväll bland berusade personer när man själv är helt nykter. Men vi får gå hem om det blir jobbigt helt enkelt!
Jag har shoppat alldeles för mycket redan men är ändå sugen på nya kläder och skor. Hittade så söta vårskor igår... Åhh jag vill ha ALLA modeller. Det värsta är att jag har kvar skor från förra våren/sommaren som jag ännu inte ens använt. Hur söta som helst men jag vill ÄNDÅ ha alla andra par också. Jag skäms nästan! (men bara nästan) Jag är, som ni säkert förstår, en sucker för skor och väskor. ( och kläder och smink och hudprodukter och örhängen och parfymer... )
Jag har shoppat alldeles för mycket redan men är ändå sugen på nya kläder och skor. Hittade så söta vårskor igår... Åhh jag vill ha ALLA modeller. Det värsta är att jag har kvar skor från förra våren/sommaren som jag ännu inte ens använt. Hur söta som helst men jag vill ÄNDÅ ha alla andra par också. Jag skäms nästan! (men bara nästan) Jag är, som ni säkert förstår, en sucker för skor och väskor. ( och kläder och smink och hudprodukter och örhängen och parfymer... )
länge sedan sist!
Oj oj oj! Det har varit en sådan intensiv vecka att jag inte ens haft tid att skriva i min blogg. Jag har jobbat och jobbat och jobbat och sovit och ätit lite emellanåt. Är helt slut! Skönt att det är helg nu så att man får en chans att vila upp sig. Var på lite after work med några tjejkompisar, åt lite, drack några glas vin och bara softade. Skön och välbehövlig avslutning på en helt galen vecka. Jag har knappt hunnit andas. Än mindre städa och fixa i mitt hem så nu ser här ut som faaan. Orkar inte ta tag i det nu men ska ta en rejäl storstädning imorgon. Mitt nya och nyttiga liv har det inte heller blivit så mycket med. Mest pizza och somna på soffan hela veckan. Men det lutar åt att jag sticker ner på gymmet imorgon och fixar ett nytt kort. Min underbare sötaste man har också arbetat massor och vi har knappt hunnit att träffas. Bara somnat utmattade under vårt nya sköna dun-dubbeltäcke varje kväll. Han är fortfarande drogfri (I am so happy). Jag märker att han är lite nedstämd emellanåt, lite deppig. Inte lika intensiv som han kunde vara under sina drogperioder. Det kommer säkert att ta tid för hans kropp att återställa sig. Att hitta tillbaka till en normal balans. Jag älskar honom så mycket, han är mitt allt!
En shopping och fika lördag!
Idag ska jag umgås med min allra bästa vän. Fika och shoppa, mina två favoritsysselsättningar! Vi kan sitta i timmar och bara prata och dricka te och ha det så mysigt tillsammans. Dessutom tycker hon, precis som jag, att shopping är en oerhört seriös aktivitet. Ingen snabbshopping här inte! Våra favoritbutiker avverkas inte på 5 minuter om man säger så. Därför skulle det vara omöjligt för någon icke shoppingfanatast att följa med på våra rundor. De skulle tråkas ihjäl! Jag återkommer senare med eventuella inköp. Ha en underbar lördag!