Jobb, jobb och åter jobb! (och en jävla massa ångest)
Åh gumman, blir alldeles tårögd av dina ord. Jag känner exakt samma, som du. Skönt att du sätter ord på det du känner tycker jag. Visst är det skönt att ha sitt lilla gömställe?
Jag är iof inte anonym för min kille, men på något konstigt sätt får det bära eller brista för mig, jag kan inte vara någon annan än jag, även om jag skäms om han skulle läsa vissa bitar.
Jag har också glömt mig i jobbet. Du vill inte gå på något möte med mig någon kväll?
Kram
Tårar rinner nerför min kind. Jag ska inte påstå att jag vet vad du känner. Men jag vet hur det är att leva två liv. Ett glatt och lyckat, ett sorgset och ensamt. Styrkekramar...
Ledsen att höra..
Att det verkar så ändlöst.
Det tar slut.
Styrkekramar...
Förväxla inte behov med känslor. Lämna din man omg. Du måste tänka på dig själv o göra dig fri. Du är ju medberoende o lever hans liv på hans villkor. Det finns ju 1000 andra trevliga, goa karlar som inte är heronister. Vet vad jag talar om eftersom jag har levt samma liv som du en gång. Men det var länge sedan jag lämnade det bakom mig. Det var tufft just då, men idag är jag otroligt tacksam för att jag tog steget.
Snälla.
Berätta vad som händer nu. Otroligt fängslande historia!
Allt gott.