heroine

Har precis duschat och gjort mig klar för en mysig kväll med min man. Vi ska först köra förbi shoppingcentret (ska köpa ny mascara, besöka apoteket och köpa ny duschcreme på bodyshop) sedan ska vi gå på vår absoluta favoritrestaurang... Har tagit extra sovmorgon imorgon så det känns som rena lyxen!

Sverige har världens hårdaste regler när det gäller behandling av heroinster. Låg och vilade lite på soffan och vaknade till mitt i ett debattprogram om just detta ämne. Jag blir så förbannad när jag hör hur politiker och andra som aldrig ens varit i närheten av en missbrukare, inte har en aning om vad det handlar om, ska bestämma och sätta regler för vem, hur och när metadonbehandling (eller subutex) ska sättas in. De har regler som säger att man måste ha varit tung missbrukare i minst tre år för att behandling överhuvudtaget ska komma på fråga. Man måste helt enkelt vara på botten, på gränsen till att dö. Att ta tag i de unga missbrukarna och ge dem hjälp förekommer inte alls trots att man vet att det ÄR så gott som omöjligt att sluta utan medicinering. Det är förnedring på så hög nivå att det är ett skämt. De har ingen som helst kunskap. Det är så skrämmande och jag har inget förtroende överhuvudtaget för den offentliga missbrukarvården.

Eftersom den här gruppen (majoriteten av dem) verkligen befinner sig på samhällets botten är det ingen som agerar. Socialstyrelsen har en sådan skev syn på missbruk (i synnerhet heroin) och de som behöver hjälp allra mest har ingen möjlighet att protestera. För vem bryr sig om en heroinist? De är verkligen de lägst stående av alla missbrukare och förtjänar tydligen bara att dö. (medelåldern för en heroinist i Sverige är 36 år!)

Jag blir så arg och frustrerad! Metadon och subutex är läkemedel som ska underlätta för en opiatberoende att sluta. Vem skulle säga till en lungcancer patient att han tyvärr måste vänta i tre år på behandling för att hans tumörer inte är tillräckligt allvarliga än? SÄTT IN HJÄLP SÅ TIDIGT SOM MÖJLIGT! Vad är det som är så svårt att förstå???? 

Mmmm !!! Det var skönt att sova en stund på soffan. Nu känner jag mig genast lite snällare. Men jag var så sugen på något sött när jag vaknade att jag nästan var svimfärdig. Mitt blodsocker var verkligen på botten. Känns som om det verkligen ÄR sista gången jag äter McDonalds. Man blir alltid  så konstig efter man ätit mat därifrån. Först så äckligt mätt och sedan efter två -tre timmar blir man akut sötsugen. Inte bra! Imorgon är det nyttig mat som gäller, hela dagen. Inget godis och absolut ingen flottig näringsfattig mat!

Nu ska jag äta äpple och bananer resten av kvällen och bara dricka vatten eller kamomillte. Inte ens titta åt skålen med lösgodis. (kanske snegla lite, men bara lite...)

Ikväll börjar Desperate Houswives... Äntligen!

Jag borde kanske ha börjat skriva en blogg för några månader sedan. När allt verkligen var svart och jag kunde börja gråta utan någon anledning. Bara satt på golvet och grät, grät och grät. Allt kändes så meningslöst och jag var så rädd för hur allt skulle sluta. Jag var verkligen maktlös. Jag kunde stå utanför toalettdörren och höra hur han prasslade med folie och hur tändaren tändes om och om igen. Hur han öppnade fönstret där inne och vädrade ut. Jag gjorde ingenting! Bara stod där utanför och kände mig maktlös. Man blir härdad! När jag först fick reda på att han drogade blev jag galen. Jag var ursinnig, kände mig förrådd och lurad. Jag slängde allt jag hittade. Jag raderade nummer i hans mobil, slängde allt folie jag kunde hitta, slängde heroin när jag hittade det, letade systematiskt igenom alla kläder, väskor, lådor. Överallt, varje dag. Men ursinnet byttes snart ut mot hopplöshet och meningslöshet. Jag gav upp! Det var inte mitt ansvar att lösa detta. Jag orkade inte konfontrera, hota eller be. Jag la över allt ansvar på honom. Jag sa inte att jag skulle lämna honom, ställde inga ultimatum. Kanske var det då han insåg hur illa allt var. Jag var verkligen på botten. Jag hade gett upp. Vissa dagar kändes det bättre förstås. Han bestämde sig själv för att sluta. Inte på grund av mig. Utan för att det var ohållbart. Allt var svart! Det fanns liksom inga alternativ.

Utåt var det som vanligt. Vänner, arbete, shopping och middagar.

Nu när det går så här bra vill jag inte klamra mig fast vid det negativa. Jag vill se framåt! Jag började skriva denna blogg utan att veta att min man bestämt sig samma dag för att sluta. Denna blogg kunde med andra ord ha sett helt annorlunda ut. Jag är så lycklig över att den inte gör det!

Många tror säkert att jag är en naiv och lite blåst person. Det är just det jag vill få fram i denna blogg. Jag är inget offer. Jag lever inte i en låtsasvärld utan att förstå vad som händer runt omkring mig. Jag har full koll, det lovar jag. Men man måste få tillåtelse att se framåt. När saker väl går ens väg måste man våga släppa det gamla och våga gå vidare utan att vara bitter. Jag vet att min man kan falla tillbaka i sitt missbruk när som helst. Men jag tänker inte låta det förstöra mitt liv nu. Allt är bra, det var länge sedan jag kände mig så här positiv! Jag tror att det underlättar för både mig och min man. Jag tänker inte klandra honom, inte ställa honom till svars. Nu är det dags att gå vidare!

Min man har varit drogfri i nästan två veckor nu. Det känns så skönt, men samtidigt nervöst. Man vet aldrig om han får ett återfall. Det kan hända när som helst, när man minst anar och helt utan någon särskild anledning. De första månaderna är tuffast så klart. Det som är allra jobbigast för mig är att jag inte vet om vi någonsin kan skaffa barn. Jag skulle inte våga bli gravid under så osäkra omständigheter. Jag vill att min man ska vara helt drogfri (naturligtvis) och ha varit det länge så att hans drogmissbruk inte ger skador på barnet. (det verkar inte finnas några studier om hur spermier påverkas av heroin) Ni förstår säkert hur svår situation det är. Jag älskar min man men jag vill också ha barn (jag är ju trots allt ändå snart 31 år)

Men samtidigt har jag gjort ett val! Jag har valt att stanna hos min man, att alltid vara där för honom. Det har varit ett självklart val för mig, även om det känns så oerhört sorgligt att veta att vi kanske aldrig kommer att bli föräldrar!

Måndagar är lätt veckans tröttaste dag! Jag somnade helt utslagen på soffan klockan 19 och vaknade 2 timmar senare. Hur bra är det egentligen? Nu är jag hur pigg som helst och kommer säkert inte somna förrän 1. Suck! (ska upp 06.15 imorgon)

Förutom kyla finns det en sak jag avskyr; tidiga morgnar. Jag vill sova minst till 9.00, helst till 10. Att gå upp tidigare anser jag som ren tortyr, särskilt om det dessutom är svinigt kallt ute och jag måste skrapa fram bilen under snö och is... Brrrrrrr jag ryser bara jag tänker på det!

Ge mig sol och värme och lååååååånga sovmorgnar och jag blir den mest harmoniska personen på denna jord, mer krävs inte!

Jag har nästan precis vaknat! Det är så trist när man sover bort sina lediga dagar. Min man sover extra mycket nu när han slutat knarka. Det smittar väl av sig på mig antar jag. Jag får väl göra en brunch bestående av müslibullar med ost, ägg, apelsinjuice och te. Kanske vaknar han till liv då. (han ligger fortfarande och sussar så sött i vår säng)

Nästa vecka ska jag börja mitt nya nyttiga liv (känner någon igen den utslitna meningen?) Jag ska köpa ett nytt gymkort (har inte ägt ett på över ett år) och sluta att äta godis och onyttigt varje dag. Även om jag är smal så känner jag hur slapp jag blir i kroppen av att inte röra på mig tillräckligt. Nu ska det bli ändring på det. Power yoga pass, box, pilates och body pump. oj oj oj vad snygg jag kommer att vara till bikinisäsongen (hrmhrm om jag nu verkligen börjar mitt nya nyttiga liv nästa vecka vill säga)

Så här fina blev mina müslibröd och bullar. Goda var de också! Jag följde receptet på vanligt vitt matbröd men bytade ut en del av mjölet mot grahamsmjöl, linfrön och solrosfrön. Det funkade riktigt bra...

Har ätit en god middag, vitlöksmarinerad fläskfilé, pomme duchesse, sallad och nybakat bröd! Underbart gott! Nu är det dags för mig att krypa upp intill min underbara man i soffan och titta på film och mysa. (Han är fortfarande drogfri.... )


 

Nu är det äntligen veckans bästa och mest eftertraktade dag. Lördag! Jag har alltid stora planer för denna dag. Idag har jag t.ex. planerat att jag och min man ska baka kanelbullar och bröd. Senare kommer några vänner över på middag men innan dess ska vi ut och promenera en lång runda, kanske i skogen. Jag älskar att bada tillsammans med min man så kanske hinns det med ett bad där efter promenaden.

Ni hör ju själv. Jag skulle vara den perfekta kontaktannons-skrivaren. Mina intressen är skogspromenader, god mat och att umgås med mina vänner. Hahahhaha!!! Jag är ju lätt den tristaste 30- åring jag hört talas om. Det låter snarare som om jag är 50.

Men det är väl så att jag är färdig med mitt vilda liv. Det känns nästan lite sorgligt, men jag har nog blivit vuxen. Det blir väl inga fler galna partyresor till Amsterdam (fråga mig inte hur vi hamnade på den där transklubben...), inga fler sistaminuten resor med kompisarna (Jag trodde på fullt allvar att vi skulle vila upp oss i Aiya Napa), inga fler dansa på bardisken, bjudas på champagne av Prins Joachim, hyra en fjärdehands lägenhet i Köpenhamn, gå på skrivarkurser (och vara alldeles säker på att jag ska bli den nästa stora svenska poeten), bo på Söder i Stockholm och tycka att det är såååå coolt!

De tiderna är för länge sedan förbi. Jag har varit ung och naiv, ung och egoistisk, ung och lycklig, ung och olycklig,.. Men om sanningen ska fram har jag faktiskt aldrig varit så nöjd med mitt liv (och med mig själv )som jag är nu!

Jag känner en oro i kroppen. Kan inte sätta fingret på vad det är. Det sitter i mellangärdet, som en liten ångest. Det brukar komma över mig ibland. Jag vill ju bara vara lycklig! Har inte tid eller lust att analysera närmare. Borde naturligtvis göra det men är rädd för vad jag kan få reda på, vad jag kan lära om mig själv. Jag håller fast vid det ytliga, det känns så tryggt. Det handlar ganska mycket om kontroll tror jag. Yta är så lätt att kontrollera. Det dolda kan aldrig avslöja mig.

Jag kan inte förstå hur veckorna bara rinner iväg. Tiden går så fort att jag nästan blir rädd. Hjälp! Snart är jag pensionär, gammal och död! Vad fan, jag som skulle göra så mycket med mitt liv. Nu bara rinner det iväg och jag hinner inte:  tillbringa mer tid med vänner, träna, gå på konstutställningar, läsa all klassisk litteratur plus all ny plus gärna också alla modetidningar, skaffa barn, lära mig att sticka, tala italienska, flytta till Frankrike, måla, skriva, bli intellektuell, litterär, konstnärlig och allmänbildad. Jag vet inte ens namnet på alla våra ministrar. Jag skäms men jag hinner inte hänga med i politiken. Är Bosse Ringholm fortfarande finansminister? Förmodligen inte.... Hur ska man hinna med allt?

(Att jag precis haft tre veckors semester och bara legat i soffan och mysat är en helt annan sak och hör inte alls hit :)


                                














                                                                                                        

Just det... jag skulle berätta om drömmen jag hade igår natt. Nu minns jag inte den så tydligt längre, som det brukar vara med drömmar. Men det var så här ungefär:

Min man och jag var i Stockholm, vi gick på Götgatan och där låg en butik med antikviteter. Vi gick in. Min man köpte en antik pipa, den var riktigt dyr, han betalade med våra sista pengar. Jag försökte protestera men det kom liksom inga ljud ur mig. Vi gick vidare, jag mötte en väninna jag inte sett på länge inne på ett rökigt, skumt café. Jag stod och pratade med henne, hon verkade helt förändrad, jag tänkte att jag var glad som inte umgicks med henne längre. Jag började leta efter min man, han var försvunnen. Jag gick ut från caféet, nu var det mörkt och riktigt skumt ute, jag kände mig så rädd och ensam. Jag glömde att berätta att tidigare hade min man bytat ut vår bil mot en gammal 80-tals sportbil som jag hatade och tyckte var så ful. Jag letade efter bilen. Till slut hittar jag den. Då är jag i vår hemstad igen. Den är tom men längre ner på gatan ser jag fullt med poliser, det är upplopp. Ungdomar springer omkring och polisen jagar dem. Två yngre killar (12-13 år) klättrar upp i en hög elstolpe. Då kommer min man, från ingenstans, han skakar stolpen kraftigt, allt vad han kan. Jag skriker att han ska sluta, men jag står så långt borta, han hör mig inte. Han skakar och skakar och tillslut välter hela stolpen. De två pojkarna splashar i gatan. De dör. Jag springer fram till min man och skriker, gråter och slår på honom. slår, slår, slår.... Och så vaknar jag. Jag har gråtit på riktigt!

När man ska återberätta en dröm är det så svårt att få med känslan. När jag läser vad jag skrivit nu så verkar det inte alls så dramatiskt som det var i min dröm. Men, men.... håll till godo! 



                                                                                                                         
               

                              
Så här blev mina muffins! Fina och väldigt goda. Fick dock ha dem i ugnen 10 minuter längre än receptet angav. Jag bakar bröd också, återkommer med bild och recept när bröden är färdigbakade. På tal om något helt annat. Jag hade en riktigt underlig dröm i natt. Skriver mer om den sen. Är det någon som är bra på att tyda drömmar av er som läser min blogg skulle jag tacksamt ta emot en analys. Vi hörs om en stund!

Då har ännu en drogfri dag passerat. Det är liksom så, en dag i taget. Det är omöjligt att veta vad som kommer att hända imorgon, men idag är allt underbart! Det blev inget muffinsbak idag, det fanns inga muffinsformar i affären där jag bor. Bara mazarinformar, vem fan bakar mazariner 2006??? Ja ja, gör ett nytt försök imorgon!

Jag vet inte riktigt vad som definierar att vara drogfri, är man drogfri om man tar substitutmedicin? Egentligen inte, enligt mig, men en heroinfri dag då! Min man är så stolt, som alltid när han slutar! Det längsta upphåll han haft är faktiskt bara på några månader, men då hade han ingen subutex eller metadon till hjälp. Det var inte lätt, varken för honom eller mig! Hans abstinens var hemska, svettades så jag fick byta lakan varje morgon, diarré, konstiga ryckningar i benen, fysisk smärta i hela kroppen, psykisk smärta och känsla av meningslöshet. Det var svårt för mig att veta hur jag skulle möta honom. Jag försökte mest hålla mig undan, han ville vara ensam, läsa, sova (ibland 15 timmar i sträck när han väl kunde sova). Han har aldrig försökt skylla sitt missbruk på någon annan, han har heller aldrig försökt att bortförklara eller försköna sin situation. Han har ett enormt djup som människa, ibland brukar jag tänka att han är för god för denna jorden. Suck! Men han är samtidigt så svag! Det kan säkert uppfattas som att jag är en barmhärtig samarit som lägger ner hela min själ på att rädda min man. Så är det inte, jag vill inget hellre än att han ska bli drogfri, men jag vet att jag inte kan göra något annat än att vara ett stöd. Alla beslut ligger hos honom. Jag tänker inte hota, spela martyr eller sanktionera. Det är inte lönt! Jag har erbjudit honom att alltid stå vid hans sida!

I alla fall ( för att återgå till det jag skrev tidigare) så var de värsta abstinensen borta efter några dygn. Men den psykiska längtan efter drogen är starkare än den fysiska. Jag hoppas att han klarar det denna gången!

Heroine. Ibland känner jag mig som en hjältinna. Jag är vacker, framgångsrik, lyckligt förlovad med en alldeles underbar man som ger mig allt jag behöver och mer därtill. Men i denna blogg är det ordets andra betydelse som spelar huvudrollen. Ordets mörka, avskyvärda och skamfyllda betydelse som sakta men säkert infiltrerat sig in i mitt liv. Visst kan jag ibland känna mig som en hjältinna. utåt sett. Stark och oövervinnlig. Inuti är jag rädd. Rädd för att jag vet att jag lever i en vacker drömvärld som kan rasera precis när som helst. Rädd för att min vackra, underbara man kan dö när som helst. Rädd för att heroinet ska förgöra allt som jag kämpat för.

Jag ska försöka vara ärlig. Men det är inte alltid lätt, ens mot sig själv.