heroine

Igår natt slängde han allt som har med droger att göra. Kanske är det på riktigt denna gången. Jag hoppas!!! Samtidigt har jag blivit ganska cynisk efter dessa två år tillsammans med honom. Jag har svårt att riktigt tro att han ska klara det. Jag vet, jag borde kanske vara mer positiv... Jag ska försöka! 
     Jag borde kanske berätta hur allt började. Hur jag fick reda på att han missbrukade. Vi träffades för ca två år sedan och blev så förälskade i varandra. Han var så vacker, så underbart djup och fantastisk som människa. Ingen hade någonsin kunnat ana bara genom att se på honom att han tog droger. Det var så intensivt, så som det är när man är nykär. Vi flyttade ihop väldigt snabbt och vi var verkligen världens lyckligaste. Allt var så perfekt, vi gjorde allt tillsammans. Mysiga weekend resor, älskade, shoppade, målade, inredde vår fina lägenhet. En underbar tid som fortfarande sänder varma strömmar av lycka genom min kropp. Allt var perfekt!
     När vi bott tillsammans ett tag så började jag undra varför han alltid var så länge inne på toaletten. I bland kunde han vara där i 30 minuter. När han kom ut från toa hade han ibland en konstig sötaktig lukt kring sig. SHIT!!! Tänkte jag, han röker nog hasch! Jag frågade honom så klart men han bara skrattade och sa att han inte rökt hasch sen han var typ sjutton. Men jag var på min vakt! Och hans långa toabesök blev färre.

     Aldrig i hela mitt liv kunde jag tro att min vackra, underbara, intelligenta, hårt arbetande man var heroinist. Alla vet ju att heroinister är slitna, halvt medvetslösa, illaluktande, prostituerade tjuvar som skulle sälja sina barn för lite knark. Min man jobbar 10 timmar om dagen, är utbildad, snygg och oerhört omtyckt på sitt arbete. Han var lite av en värsting när han var ung och exprimenterade med droger, det vet jag. Kokain, extacy. Men heroin??? Inte en chans.....  forts. följer........