heroine

Jag minns inte att jag någonsin hållt ett nyårslöfte ett helt år. Kanske blir det ändring på det detta året. Jag ska lova mig själv att bli bättre på att spara. Trist, jag vet! Men jag (vi) har varit så otroligt slarviga med pengar att jag nästan skäms. Okej; min man är heroinist vilket innebär en viss merkostnad varje månad. Närmare bestämt 8000 kr. Helt sjukt! När han är drogfri (som nu) är det inte alls så här höga summor vi pratar om. Då tar han subutex (ersättningsmedicin) och det kostar i princip nada. I alla fall. Min man tjänar bra, jag tjänar bra men vi SLÖSAR enormt mycket! Jag på kläder, smink, skönhetsprodukter, böcker, magasin, skor, väskor, inredning och.... ännu mer kläder. Min man på... ja! Ni fattar. Jag skäms å både min mans och mina egna vägnar! Vårt sparkonto har mer eller mindre sinat bort och nu, år 2007, är det dags för en stor förändring! Det ska SPARAS som aldrig förr. Ingen onödig lyxkonsumtion av vare sig droger eller kläder. Jag ska vara stenhård. En spardiktator som ska ha grym kontroll på vartenda öre. Mmmm... jag myser redan lite när jag tänker på alla tusenlappar som ska förvaras långt ifrån mina och min mans oekonomiska fingrar.

Jag har alltid varit av åsikten att pengar är till för att göra livet roligare. Men nu har jag mest ångest! Det finns för tusan fyrabarnsfamiljer med mindre pengar än vi som klarar sig galant. Själv är jag glad om jag har en hundralapp kvar på kontot dagen innan löning. Hur ska jag någonsin klara av att ha barn? Nä, nu är det spara som gäller!

Gott nytt år och hopp om ett år i sparsamhetens tecken! 

              

Vaknade genomsvettig tidigt imorse av en väldigt obehaglig dröm. Jag minns inte riktigt vad drömmen handlade om men en obehaglig känsla vägrade att försvinna. Gick upp och gjorde en kopp te. Sitter här i köket nu och funderar lite. Det enda jag minns av drömmen är att min man sa att han skulle adoptera en pojke. Han ringde flera samtal och jag var panikslagen. Varför vet jag inte riktigt. Jag sa att adopterar han en pojke är det ju VÅRT barn. Han svarade att det var HANS barn, Inte vårt. Jag grät och skrek  och slog på honom. Ofta i mina drömmar är han alldeles känslokall och märkligt hånfull mot mig. Så är han aldrig i verkligheten. Aldrig!

Jag har ingen aning hur den här drömmen kan tolkas. Kanske någon av er som läser detta har en bra analys? Dela gärna med er i sådana fall.

Jag tror aldrig att jag varit så knäckt som jag var den där dagen i slutet av sommaren. Jag orkade inte bli galen, hysterisk, elak. Jag vara bara tom. Jag tror inte ens att jag grät. Det är så mycket som är svårt att förklara. T.e.x. varför man inte bara går. Packar sina saker och lämnar. Jag har varit nära att ge upp många gånger men jag ser det inte längre som ett alternativ. Jag älskar min man. Han är missbrukare, han har mycket ouppklarat i sitt liv. Han är svag och vacker. Hans värld är inte bara svart och vit, rätt och fel, lätt och svår. Vi strävar mot samma mål i livet. Vi är själsfränder.

Men dagarna efter upptäckten var jag inte lika säker på om jag skulle orka. Jag kände mig smutsig. Förstår ni hur jag menar? Som om någon med gamla händer tagit på en på helt fel sätt. Jag kände mig bedragen och lurad. Jag kände mig som världens ensammaste människa. Min man tröstade, lovade, grät, höll mig i sina armar hela natten. Men jag kunde inte ta in något. Var bara tom. Det gör så ont när jag ser hans ögon framför mig, så som de var den kvällen. Skammen var brutal. Hela hans uppenbarelse förändrades. Eller var det bara i mina ögon. Något var förändrat. Kanske hos mig, kanske hos honom. Något skulle aldrig bli som förut. Riktigt vad vet jag fortfarande inte.

Jag vet faktiskt inte riktigt var jag ska börja. Åtta månader är en lång tid. Kanske ska jag börja med det mest fasansfulla. Det som slitit mitt hjärta ut ur kroppen och deformerat min själ. Hur berättar man en sådan här sak utan att det blir patetiskt? Jag har ingen aning men jag gör ett försök....

Det var ca fyra månader sedan. Allt var faktiskt okej. Jag hade blivit befodrad på mitt jobb och ägnade massor av tid på arbetet. Min man arbetade på som vanligt och även om jag visste eller anade att han drogade ibland var det en ganska lugn period. Tills en dag då jag började fundera lite. Arbetet hade uppslukat mig så länge att jag inte haft tid/lust att reflektera så mycket. Men nu fick jag en konstig känsla av att något inte stämde. Som fru till en missbrukare har man vissa beteenden. Tex så letar jag systematiskt igenom alla kläder, väskor, lådor, våra bilar osv efter spår av att han tagit droger. Och som missbrukare blir man allt mer skicklig på att dölja. I alla fall... Jag fick en känsla att  jag skulle titta i en gammal ryggsäck som låg instoppad i garderoben, en ryggsäck som aldrig används. Nu när jag tänker tillbaka på det är det ganska märkligt. Jag sitter i fotöljen, reser mig och går rakt in i garderoben, tar fram ryggsäcken och öppnar det lilla facket på framsidan. Där ligger ett cigarettpaket. Inuti cigarettpaketet ligger något inlindat, väldigt omsorgsfullt, i toalettpapper. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro... Innerst inne vet jag nog ändå men när jag lindar upp pappret och jag ser kanylen och sprutan blir jag helt totalt förstelnad. Det går inte att förklara känslan. Blodet fryser till is, jag släpper delarna till sprutan i golvet och står bara och tittar rakt fram i flera minuter. Allt bara försvinner ur mig; min värme, min kärlek, mitt hopp, min längtan och min oskuld.

Usch... det är verkligen jobbigt att skriva om detta. Jag har förträngt alla känslor och inte berättat för någon. Men så här gick det ialla fall till den dagen jag fick reda på att min man var en sprutnarkoman.