heroine

Jag vet faktiskt inte riktigt var jag ska börja. Åtta månader är en lång tid. Kanske ska jag börja med det mest fasansfulla. Det som slitit mitt hjärta ut ur kroppen och deformerat min själ. Hur berättar man en sådan här sak utan att det blir patetiskt? Jag har ingen aning men jag gör ett försök....

Det var ca fyra månader sedan. Allt var faktiskt okej. Jag hade blivit befodrad på mitt jobb och ägnade massor av tid på arbetet. Min man arbetade på som vanligt och även om jag visste eller anade att han drogade ibland var det en ganska lugn period. Tills en dag då jag började fundera lite. Arbetet hade uppslukat mig så länge att jag inte haft tid/lust att reflektera så mycket. Men nu fick jag en konstig känsla av att något inte stämde. Som fru till en missbrukare har man vissa beteenden. Tex så letar jag systematiskt igenom alla kläder, väskor, lådor, våra bilar osv efter spår av att han tagit droger. Och som missbrukare blir man allt mer skicklig på att dölja. I alla fall... Jag fick en känsla att  jag skulle titta i en gammal ryggsäck som låg instoppad i garderoben, en ryggsäck som aldrig används. Nu när jag tänker tillbaka på det är det ganska märkligt. Jag sitter i fotöljen, reser mig och går rakt in i garderoben, tar fram ryggsäcken och öppnar det lilla facket på framsidan. Där ligger ett cigarettpaket. Inuti cigarettpaketet ligger något inlindat, väldigt omsorgsfullt, i toalettpapper. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro... Innerst inne vet jag nog ändå men när jag lindar upp pappret och jag ser kanylen och sprutan blir jag helt totalt förstelnad. Det går inte att förklara känslan. Blodet fryser till is, jag släpper delarna till sprutan i golvet och står bara och tittar rakt fram i flera minuter. Allt bara försvinner ur mig; min värme, min kärlek, mitt hopp, min längtan och min oskuld.

Usch... det är verkligen jobbigt att skriva om detta. Jag har förträngt alla känslor och inte berättat för någon. Men så här gick det ialla fall till den dagen jag fick reda på att min man var en sprutnarkoman.