heroine

Jag tror aldrig att jag varit så knäckt som jag var den där dagen i slutet av sommaren. Jag orkade inte bli galen, hysterisk, elak. Jag vara bara tom. Jag tror inte ens att jag grät. Det är så mycket som är svårt att förklara. T.e.x. varför man inte bara går. Packar sina saker och lämnar. Jag har varit nära att ge upp många gånger men jag ser det inte längre som ett alternativ. Jag älskar min man. Han är missbrukare, han har mycket ouppklarat i sitt liv. Han är svag och vacker. Hans värld är inte bara svart och vit, rätt och fel, lätt och svår. Vi strävar mot samma mål i livet. Vi är själsfränder.

Men dagarna efter upptäckten var jag inte lika säker på om jag skulle orka. Jag kände mig smutsig. Förstår ni hur jag menar? Som om någon med gamla händer tagit på en på helt fel sätt. Jag kände mig bedragen och lurad. Jag kände mig som världens ensammaste människa. Min man tröstade, lovade, grät, höll mig i sina armar hela natten. Men jag kunde inte ta in något. Var bara tom. Det gör så ont när jag ser hans ögon framför mig, så som de var den kvällen. Skammen var brutal. Hela hans uppenbarelse förändrades. Eller var det bara i mina ögon. Något var förändrat. Kanske hos mig, kanske hos honom. Något skulle aldrig bli som förut. Riktigt vad vet jag fortfarande inte.