heroine

Detta är en blogg som handlar om hur det är att leva med en heroinist. Jag är en ung, vacker, välutbildad kvinna som i dagboksform delar med mig av mina innersta tankar och känslor.

Ja - spermier försämras av heroin och kan medföra skador eller andra begränsingar på ett foster, så länge som man använder drogen och en bra period efteråt. I övrigt så är ju heroin den absolut svåraste drogen att sluta med och mitt råd till dig skulle vara att överhuvudtaget inte ha ett förhållande med någon som brukar heroin (framförallt) men inte heller andra droger. Personen behöver reda ut sitt först och ha en lång drogfrihet bakom sig innan ni satsar på ett förhållande. När det fungerar så kan planering för att bilda familj börja! I missbruket ingår även manipulation och lögner och tomma löften - det är en del av ett missbruk oavsett hur mycket man förnekar det. Jag hatar att låta som en elak besserwisser men jag vill inte ljuga för dig utan ge ett ärligt svar och vill inte att nån ska utsättas för droger.Jag har arbetat med missbruk i flera år och jag vet vilket helvete missbrukare har i att kämpa mot sitt missbruk och visst finns det hopp (det måste man ha!)men tänk också på att prognosen är dyster.

Visst... jag vet att du har rätt! Men nu är det s att jag ALDRIG skulle lämna min man. Vi har ett helt öppet och ärligt förhållande (sedan avslöjandet) Det handlar kanske inte så mycket om manipulation och lögner i vårt förhållande som om skam och känslor av otillräcklighet. Det är väl så att alla fall ser olika ut och jag vet också att heroin är en helvetesdrog som är oerhört svår att slå sig fri från. Samtidigt är det också så att vi har möjlighet och ekonomi till att få privat hjälp. Jag vet... det är inte lätt, men det har jag aldrig trott heller. Vi får se hur det slutar. Tack för ditt inlägg // Heroine

En förmodligen jävligt korkad fråga, men eftersom du är öppen med hur det ligger till:

Kan man leva "normalt" som heroinist? Jag menar ungefär; ta drogen som "medicin"? Eller ökar suget och så börjar det behövas mer och sen går det hastigt utför? Han sköter ju tydligen ett jobb. Där ingen vet. Om jag uppfattar saken rätt. Han bör väl ha varit heroinist ett bra tag, så hur funkar det? Berätta gärna, det inte ofta man ramlar in på bloggar där man får läsa och lära nytt.

Det är absolut inte en korkad fråga! Att jämföra det med medicin är inte alls dumt. Ingen kan märka på honom att han är drogad, inte ens precis när han tagit heroin. Han röker heroin för att inte få abstinens. Bilden man annars har av heroinister är ju att de är på gränsen till överdos hela tiden. De rör sig och pratar i slowmotion osv. Så är det inte i min mans fall. Han tar inte mycket, vad jag förstår. För ingen skulle ana av att se på, umgås med, eller diskutera med honom att han är påverkad. Det är kanske inte så att suget ökar men toleranens gör det säkert. Sen är det samtidigt en avgörande skillnad att han inte lever i misär som många andra heroinister. Han har ett bra jobb som han älskar och sköter. Det är ju också anledningen till att det tog tid innan jag förstod vad som pågick. Jag hade, precis som de flesta, bilden av heroinister klar för mig. Och min man passar absolut inte in i den bilden. // Heroine

men samtidigt får man inte glömma hur skadligt heroin är. Det är en lömsk drog som ger stora skador på kroppen och hjärnan. Jag vill ju inte att min man ska dö. Läste någonstans att medellivslängden för heroinister är 36 år. Hjärtat och lungorna tar så mycket stryk.

Jag hittade till din blog av en slump och blev berörd och röfvånad. Du krossade lite den bild av att en heroinist alltid går ner sig snabbt. Min första tanke när jag såg bloggen var att du stannar med honom av en slags moderlig kärlek som vissa kvinnor drabbas av. (Hur vanligt detta fenomen är i verkligheten vet jag dock inte säkert)
Men på annat håll har jag tvärtom att hört att heroin är den drog som påverkar kroppen minst på sikt, att de största problemen snarare är risken för överdos, orent heroin, smutsiga sprutor samt likgiltigheten till allt utom att underhålla sitt beroende) enligt vad jag har läst så är det så att om du sätter en alkoholist, amfetaminist, haschrökare, heroinist osv i varsitt rum, och ger dem sina droger i rätt dos och rena form, så kommer heroinisten på lång sikt må bäst kroppsligt sett.
Sen vet jag dock inte hur pålitlig denna uppsats är, det var nämligen en gymnasieuppsats, där källorna kanske inte var ordentligt uppkollade.

Men får jag presentera den kanske avvikande teorin att han är en fungerande heroininst, som kanske kan leva ett liv med heroin som är lika fullgott som andras liv. Personligen skulle jag aldrig pröva någon drog, ens alkohol. Det enda undantaget är koffein, som jag är ganska beroende av. Detta får mig att tänka på vad som hade hänt om jag istället hade börjat bruka heroin i tonåren, i små doser. Hade jag klarat av att upprätthålla mitt liv ändå? Hade jag till och med klarat det bättre än jag har gjort idag? Hade beroendet stegrat och hade jag hamnat på gatan till slut?

Nu är det ju så att jag inte har träffat din man, men jag skulle vilja att du berättade mer om honom som person. Ljuger han? Stjäl han från dig? Vad tycker han själv om sitt beroende? Hur beter han sig överhuvudtaget? Har du själv prövat heroin?

Det jag beskrev ovan om en fungerande heroinist är såkalrt bara ett ideal, det finns ingen sådan. Det går alltid utför förr eller senare i alla missbruk, även när det inte gäller (kemiska) droger, t ex spelande. Din man måste självklart sluta. Frågan är hur... Det är inte ditt direkta ansvar, men om du älskar honom bör du hjälpa till så gott du kan ändå. Du bör finnas där för honom och visa att du älskar honom vad som än händer. Risken finns dock att du stöter bort honom eftersom han kanske inom sig skyller sina abstinensbesvär på dig, och ger skulden för hur han känner sig när/om han slutar.

Ursäkta att detta blev ett sådan lång kommentar, men jag har känt ett behov av att skriva ett tag, men inte direkt kommit på vad jag skulle skriva om.

Jag ska kolla din blog regelbundet, och hoppas även på ett svar.

Visst är det säkert så att att min man är en än så länge fungerande narkoman. Men det är ju så att drogen sliter oerhört på kroppen, även om det inte syns utåt. Jag skulle inte vilja se en röntgen på hans lungor. För att besvara ngra av dina frågor; Nej! Min man har aldrig stulit av mig eller ljugit om något. Faktiskt! I början så undanhöll han sitt drogande, så det är kanske lite lögn. Men han ´har varit öppen mot mig om sitt missbruk och han försöker att förstå vad som ligger bakom. Han vill inget hellre än att sluta, men det går så klart inte bara att sluta hur som helst. Man måste ha hjälp. Först och främst i form av ersättning till heroinet. Min man är svag på många sätt, det vet jag. Han har en tendens att vara konflikträdd och har svårt att ta itu med jobbiga saker. Men jag stöttar honom naturligtvis, så gott jag kan! Jag tror inte att jag har tagit på mig någon modersroll, jag älskar min man och kommer att göra allt i min makt för att hjälpa honom! Han är inte perfekt, jag är inte perfekt men vi älskar varandra och kommer alltid att finnas till för varandra! och Nej, jag har aldrig själv tagit droger! Jag röker inte, dricker inte ens kaffe...

Hej igen!

Det var jag som skrev svaret om missbruk men mitt namn föll bort efter FFP (FatFingerProblem) på min lilla laptop -ursäkta!
Jag skulle vilja föreslå dig en samtalskontakt för att tala med någon professionell och utomstående om detta. Jag förstår att du älskar din man och i din kärlek är du också medberoende. En sak som jag funderar lite på är hur din man finansierar sitt missbruk eftersom heroinmissbruk har en kostnad på några tusen om dagen för att slippa abstinensen (som du ju väl vet så är det ohygglig hos heroinister och toleransen ökar så att ligga på en liten nivå fungerar inte i längden). Sedan ser jag ju redan i det du skriver att din man redan manipulerar (är så lessen vännen, vill dig inget ont - bara stötta dig- det här är inte ditt problem). Han arbetar alltså påverkad - kör han också bil i tjänsten eller påverkad i övrigt? Är han egen företagare klarar han inte länge till att driva et företag eftersom förmågan att fatta beslut och göra affärren allvarligt nedsätts av droger (och heroin i synnerhet) dessutom tar längtan och suget efter drogen över allt annat fokus. Är han anställd ljuger han för sin arbetsgivare och missköter sitt jobb och är olämplig att vara på jobbet. Arbetsgivaren har ett stort rehbiliterinsansvar så därigenom kan han få hjälp men ingen ska under några som helst omständigheter vara påverkad på arbetet. Det är en stor myt att stora företagsledare använder droger vilket du säkert har/kommer att få höra som argument. Många dricker inte ens alkohol då det krävs ett slipat sinne i en sådan tjänst och som jag uppfattar det så måste din make ha ett välavlönat (och därigenom ansvarfullt) arbete. Jag kan ha fel men jag har aldrig sett en heroinist klara sitt arbete i längden (eller sitt privatliv) eftersom det ligger i drogens natur att den tar över mer och mer. Jag har heller aldrig sett en gammal heroinist såsom man kan träffa gamla alkoholister exempelvis...Jag har däremot hållt två tjugoåriga, döda heroinister i mina armar. Den ene bestämde sig för att sluta dagen innan och beslöt att lägga in sig men skulle ju bara ha en sista dos....Åh, dina inlägg väcker så mycket tankar hos mig. Sköt om dig! Det finns inget "litet" missbruk - bara missbruk, det finns inget glamoröst med droger, det finns inget "fungerande vardagsliv" med droger (en kvinna jag pratade med tror att han klarat av att missbruka benzo i sju år utan att nån vetat om -mmmm, visst! Hennes båda barn har haft stora svårigheter och mår oerhört dåligt på många sätt, ekonomin är körd, vräkningshot, prostitution för att finansiera etc etc - men hon var så i sitt att hon trodde att det var ett vardgasliv som fungerade och ingen visste). Ta emot det stöd du kan få NU!

Therés!
Naturligtvis är det på många sätt så som du skriver. Ingen förutom jag vet att han röker heroin. Men det handlar nog mer om skam än om manipulation. Det är naturligtvis oerhört förnedrande för honom att erkänna för andra, liksom för sig själv, att han är heroinist. Tro mig när jag skriver att jag inte ser något som helst glamoröst över droger. Jag har alltid i hela mitt liv tagit avstånd till droger och kommer alltid att göra. Det handlar inte om att jag på ett eller annat sätt romantiserar eller glamoriserar utan det jag skriver är så det är. Socialarbetare möter säkert inte denna typen av missbrukare särskilt ofta (utan att mena att det är skillnad på missbruk och missbruk), vi har aldrig vänt oss till den offentliga sjukvården/missbrukarvården för hjälp t.e.x. utan endast till privata. Men jag vet, therés att det är ett helvete att vara heroinist, utan att tänka på den misär som många andra drabbas av. Min man försöker aldrig skylla sitt missbruk på något eller någon. Han har aldrig försökt undanhålla hur allvarligt heroinmissbruk är. Han vill sluta av hela sitt hjärta. Jag vet att det är lätt att se mig som naiv och lättlurad, men det är det sista jag är, det lovar jag! Jag försöker inte försköna, mitt liv ser ut så här... Jag vill inget hellre än att han ska sluta, jag vet att det kostar en förmögenhet, jag vet att det sakta men säkert dödar honom... jag vet, tro mig!

Å, vad bra att inte frågan var så korkad, jag ville verkligen veta. Tack för svar. Jag har aldrig läst om en fungerande heroinist förut. Bara om vissa som levt länge med morfinmissbruk. Där det till slut blir så att de bara kan fungera normalt med drogen i kroppen. Hon som skrev om det berättade om hur korkad hon tyckte hon var som gjorde sig beroende av nåt hon måste ta för att bli precis som innan hon började med morfin öht. Och det kan man ju tycka... Att sluta är en annan sak. Förstår att det måste vara mycket svårt. Hoppas din man lyckas till slut!

Tack Monica, det hoppas jag också, av hela mitt hjärta!

Jag hoppas att det löser sej. Detta är en allmän reflektion på vissa kommentarer på den här bloggen. Den handlar inte om enbart heroin, även om jag har vänner som dött av det. Jag skriver om missbruk och inställningen till det.
Det finns en självgodhet från människor som tror att dom vet allt för att dom "har jobbat inom missbrukarvården i si och så många år". Missförstå mej inte, dom allra flesta gör säkerligen ett bra jobb. MEN, alla missbrukare ser inte likadana ut, även om flera symptom finns hos alla. Man kan sluta på olika sätt, man kan leva på olika sätt. Det finns en viktig fråga om livskvalitet också, hur ser den ut? För varje enskild individ?
Nu är jag ingen heroinist. Jag är en kille som slutade kröka den femte april 2001. Jag var trettioettår gammal och hade bestämt mej. La in mej på Alkoholakuten i Malmö helt frivilligt. Jag gick på ett AA-möte för att att Soc ville det för att kunna bestämma att jag var motiverad att sluta, den utredning som pågick, huruvida dom skulle betala min behandling. Efter tre månader ansågs jag motiverad. Då var jag ointresserad av att få behandling. Min alkoholläkare skakade på huvudet när jag sa att jag drack lättöl ibland. Det kan man göra efter tio år, sa hon, i bästa fall. Det finns det studier som visar, tyckte hon. Ja visst. Men jag är ingen studie. Jag är endast jag. Och jag har varit nykter i snart fem år, går på krogen, är farsa och äkta man. Det finns bara ens egen väg att gå. Men man ska sannerligen lyssna på dom som kan och vet mycket. I många fall är det vårdarna, läkarna och alla de andra professionella. I en del fall är det missbrukarna själva, de ärliga och kunniga, de som har bestämt sej.

Jonas! Precis så känner jag. Alla människor är olika...

ja hoppas på dt bästa för det ee väldigt svårt me heroin!!

Vilken facinerande sida du har!
Har läst och läst och läst.. Jag är en 35-årig tjej och mamma till en 14-årig trotsig tonårstjej. I februari träffade jag en underbar kille på nätet som visade sig vara en kille från sammma lilla småländska stad som jag själv. Han bodde dock 30 mil bort sedan många år, så det blev en "ny-gammal" bekant. Han arbetar på ett behandlingshem för tungt kriminella narkomaner, där han ansvarar för dykningen på verksamheten.
Nu är det även så att han är själv en föredetting och har varit aktiv amfetaminist från ca -90 till dec -05. Dvs 15 år! Nu är han ren sedan ett och ett halvt år tillbaka.
Sedan vi träffades i feb-07 har hans liv fått en helt ny mening, vilket jag förstår. Han fullkomligt dyrkar min dotter och mig, det "vanliga" livet vi lever. Allt som för mig är normalt och vardagligt, ger honom tårar i ögonen av ödmjukhet och tacksamhet.
Han är en mycket snäll kille och omtyckt och älskad av många! Men jag har nog inte riktigt förstått vad det är för en människa jag har med att göra. I min illa rosa värld kan jag inte ens tänka mig honom göra något dumt/kriminellt, då den människan jag känner inte "kan" det.
Elaka tungor brukar dock påminna mig om vad han har gjort tidigare och jag blir mycket ledsen, då jag knappt tror att det är sant!!
Min kille blir naturligtvis lika upprörd han, då han inte vill att jag vet smaskiga detaljer.. Detta samtidigt som han vill lämna sitt gamla liv ´bakom sig och se framåt med oss.
Jag undrar lite hur NI har det med Ert förhållande? Din man verkar vara en snäll man som har problem, men har en gränslös tur som har dig! Har du funnit nåt svar på det här med spermier och hur pass funtionella de är efter ett långvarigt missbruk? E det olika från drog till drog, tror du?
Vore jättekul om du gav mig en liten kommentar och gärna något klokt svar..
Stor sommarkram från Jessica

DET VAR DET SÄMSTA JAG HÖRT. HUR FUNKTIONELLA SPERMAN ÄR HAR INGET MED HEROINET ATT GÖRA.MAN KAN GÅ PÅ OPIATER AV ALLA DE SLAG UNDER ETT HELT LIV UTAN ATT
SKADA KROPPEN.FAST DET VORE JU INGEN DUM IDÉ ATT FINNA EN NY DONATOR.OM HAN INTE SKA SLUTA. ER KÄRLEK KOMMER BLEKNAR. OCH SÅ FUNGERANDE ÄR HAN VÄL INTE MED TANKE PÅ ATT HEROINET BÖRJAR SLITA PÅ HAN FYSIK