heroine

Jag borde kanske ha börjat skriva en blogg för några månader sedan. När allt verkligen var svart och jag kunde börja gråta utan någon anledning. Bara satt på golvet och grät, grät och grät. Allt kändes så meningslöst och jag var så rädd för hur allt skulle sluta. Jag var verkligen maktlös. Jag kunde stå utanför toalettdörren och höra hur han prasslade med folie och hur tändaren tändes om och om igen. Hur han öppnade fönstret där inne och vädrade ut. Jag gjorde ingenting! Bara stod där utanför och kände mig maktlös. Man blir härdad! När jag först fick reda på att han drogade blev jag galen. Jag var ursinnig, kände mig förrådd och lurad. Jag slängde allt jag hittade. Jag raderade nummer i hans mobil, slängde allt folie jag kunde hitta, slängde heroin när jag hittade det, letade systematiskt igenom alla kläder, väskor, lådor. Överallt, varje dag. Men ursinnet byttes snart ut mot hopplöshet och meningslöshet. Jag gav upp! Det var inte mitt ansvar att lösa detta. Jag orkade inte konfontrera, hota eller be. Jag la över allt ansvar på honom. Jag sa inte att jag skulle lämna honom, ställde inga ultimatum. Kanske var det då han insåg hur illa allt var. Jag var verkligen på botten. Jag hade gett upp. Vissa dagar kändes det bättre förstås. Han bestämde sig själv för att sluta. Inte på grund av mig. Utan för att det var ohållbart. Allt var svart! Det fanns liksom inga alternativ.

Utåt var det som vanligt. Vänner, arbete, shopping och middagar.

Nu när det går så här bra vill jag inte klamra mig fast vid det negativa. Jag vill se framåt! Jag började skriva denna blogg utan att veta att min man bestämt sig samma dag för att sluta. Denna blogg kunde med andra ord ha sett helt annorlunda ut. Jag är så lycklig över att den inte gör det!