heroine

Det var inte alls meningen att jag skulle ha en blogg. Jag har egentligen inte alls tid. Men jag har samtidigt så mycket inom mig som bara vill ut. Det är ingen som vet min hemlighet. Ingen jag kan prata med. Jag är verkligen ensammast i världen. Jag har vänner, familj, kollegor som jag älskar över allt annat men jag kan inte förmå mig att berätta. Det är så förnedrande. Jag vet inte varför egentligen. Det är ju inte jag som knarkar. Men det är min underbara man. Jag vill inte att de ska hata honom, förakta honom, förskjuta honom. Jag vet ju själv hur ordet heroinist låter. Det är så äckligt! Jag vill bara att han och jag ska klara detta på ett eller annat sätt. Men det går faktiskt inte så bra om jag ska vara helt ärlig. Det är så många löften som bryts, så många tårar.... Men jag älskar ju honom över allt annat! Suck! Han försöker verkligen men heroinets makt är så stor och förförande. Men nu är det ett nytt år. Han ska sluta ännu en gång. Denna gången är det kanske för alltid....  // Heroine