Att stå rak när världen runt omkring en rasar
Ibland måste jag ransaka mig själv. Sitta ner och fundera över mitt liv. Ifrågasätta mig själv, mina handlingar och tankesätt. Är det så här jag vill att mitt liv ska vara? Är jag den personen jag vill vara? Det kan vara ganska smärtsamt att inse att man inte alls är den man utger sig för att vara. Känner ni igen känslan? Att gå omkring och känna sig som en bluff, rädd att bli ertappad, rädd att behöva stå till svars.
Jag har många egenskaper som jag är stolt över; jag är intelligent, kärleksfull, moderlig, sträng, allmänbildad, kvicktänkt, nyfiken och bestämd. Men andra sidor hos mig är mer tveksamma. Jag önskar att jag var modig och impulsiv. Inte så jäkla kontrollerad som jag är nu, perfektionist. Inget är någonsin tillräckligt bra. Jag bara måste hitta fel hos allt och alla. Jag önskar att jag var en sådan som kunde stå rak när världen runt omkring mig rasar. Bara borsta dammet från axlarna och gå vidare. Inte vara så förbannat rädd för vad andra ska tänka och tycka.
Jag är ändå nöjd med mitt liv på många sätt. Jag känner att jag är på väg. Jag har kommit till insikt, det är ett stort steg på vägen. Tycker jag!
Känner igen mig alltför väl i rädslan att "bluffen" ska avslöjas. Vad händer när alla inser att jag är så lite värd som jag själv tycker? Skrämmande tanke. Kramar...
Jag känner igen, oftast får skammen fäste när vi lever ett liv tillsammans med en missbrukare. Det är så annorlunda liv emot det vi visar utåt. Jag skulle tex aldrig drömma om att berätta att min kille är heroinist på jobbet, det skapar också distans som får oss att känna skam. Jag försöker att tänka på att den bara är ett hjärnspöke.
Tack H att du börjat skriva igen. Jag är glad varje gång jag läser om Er.
Önskar Er allt bra och gott.
Hej J! Jag är bara glad att någon vill läsa :). Jag har inte berättat för någon alls hur mitt liv ser ut (när det gäller min missbrukande man) så det känns skönt att få skriva av sig och att folk som läser ger sin syn/åsikt. Kram // H